Jag vaknade upp i morse och såg att jag hade fått 8 mail från besökare som störde sig på hur jag hade stavat ”bebis” på inlägget i går: ”Bilder som illustrerar vad en bebis kanske drömmer om”.

Så jag gjorde faktiskt en liten sökning på Google och hittade att både bebis och bäbis är rätt, men att skriva med e är faktiskt det mest korrekta.

Jag hittade även en artikel om språket i DN där en läsare har skickat in en fråga om just detta. Läs här under:

Fråga:
Varför skriver ni ”bebis” i Dagens Nyheter? Det är väl en typisk Stockholmsform. Det vanliga uttalet är ”bäbis”.

Svar:
Bebis är den form som står på första plats i Svenska Akademiens ordlista, med bäbis som en lägre graderad variant.

Formen med e beror inte på stockholmare uttalar ä-ljudet som e – ett fenomen som för övrigt är på väg att försvinna; ungdomar säger räv ochgrät med samma öppna ä-ljud som i här och där. Ändå kan man säga att det är en huvudstadsform: den har sitt upphov i det franska lånordet bébé, äldre i svenskan än den engelska formen baby, som kom in med uttalet /bäbi/, inte /bejbi/.

Formen bäbis går direkt på den engelska pluralformen babies – bildad på samma sätt som keps och kex av de engelska pluralformerna caps ochcakes.

Singularformen bébé och pluralformen babies har sedan kunnat ansluta sig till raden av vardagliga ord på -is, som i kändis, mjukis, spädis. Det satt hårt åt innan ordböckerna ville erkänna -is-varianten, men i dag har den blivit huvudformen, inte minst för att bebi och baby (som också finns med i ordböckerna) har så svårt att uppträda i bestämd form pluralis.

Ingen säger nämligen bebierna eller babyarna, det blev bebisarna och bäbisarna som avgick med segern.